Säkerhet och BDSM-utövande är något som diskuteras regelbundet. Oftast utgår diskussionerna från hur man etablerar ett samtycke och vad som är hälsosamt utövande. BDSM bygger på tanken att aktiviteterna inte skall vara utnyttjande och att det finns en tydlig frivillighet för att alla involverade parter, inklusive omgivningen, skall kunna acceptera aktiviteter som annars skulle kunna klassificeras som våld.

Begreppet säkerhet inkluderar mer än enbart teknisk säkerhet eftersom det även innefattar ett förhållningssätt till psykologisk hälsa, förhandlingen av samtycket och en ärlighet inför utövandet.

De två dominerande ramverken för säkerhet och samtycke inom BDSM är RACK (Risk-Aware Consensual Kink) och SSC (Safe Sane & Consensual).

Två olika perspektiv på risker – SSC och RACK

SSC skapades i huvudsak för att lyfta fram att BDSM-utövare inte grundade i sitt utövande i psykologisk ohälsa, utan att man snarare utgick från en sund och hälsosam grund, trots att man ägnade sig åt aktiviteter som var svåra att tolka för en okunnig omgivning. Begreppet sane har skapat mycket kontrovers inom BDSM-kulturen eftersom det dels är svårt att tolka vad som egentligen är sunt och därför har det i praktiken väldigt lite betydelse som vägledning i samband med förhandlingar kring olika former av BDSM-aktiviteter.

RACK skapades som en reaktion på SSC och dess begränsningar när det gäller BDSM-utövande som involverar olika former av risktagande. Den psykologiska profilen skiljer sig åt mellan olika BDSM-utövare och därmed är förmågan att klara av högre risker individuell. Därför bygger RACK på tanken att begreppet risk skiljer sig åt beroende på olika individers egenskaper och förmågor och därför är det varje individs ansvar att förhålla sig till vad som är risk och att det är omöjligt att kollektivt komma fram till vad som anses vara sane i förhållande till den upplevda risken.

D J Williams et al. erbjuder, via sin artikel “From SSC and RACK to the 4Cs” ett alternativ.

4C som ett alternativ

4C bygger på begreppen Consent, Communication, Caring och Caution vilka utgör, enligt författarna, fyra viktiga hörnstenar i förhandlingsprocessen som skall föregå all BDSM-aktivitet.

Consent (samtycke) är själva kärnan i BDSM, ett begrepp som är både ett försvar för BDSM och något som man upprepar för nya BDSM-utövare. Det ses oftast som det absolut viktigaste elementet som särskiljer BDSM från våld och andra typer av övergrepp. Begreppet är centralt i RACK och SSC, men trots detta så dras begreppet med en betydande tvetydighet och därför måste det förtydligas.

D J Williams et al. menar att BDSM-kulturen måste sträva efter en mer nyanserad och sofistikerad förståelse av begreppet.

Problemet med samtycket är att när de flesta människor samtalar och förhandlar om det, så sker det på en övergripande nivå som ofta döljer de komplikationer som finns kopplade till begreppet. Detta blir extra tydligt när samhället upprepar slogans, för att förhindra sexuellt våld, som “Ett nej är alltid ett nej och ett ja är alltid ett ja”. Den här typen av förenklingar förhindrar effektivt en fortsatt dialog och det finns ofta ett omedelbart motstånd mot någon som vågar ifrågasätta det annars så självklara distinktionen mellan ett “ja” och ett “nej”.

Caring belyser att det finns olika nivåer och intensitet av omtanke och omvårdnad bland olika människor beroende på vilken typ av relation de har. Utifrån detta så lyfter författarna fram att det oftast finns en grundläggande nivå av caring mellan människor i allmänhet. Det är också av samma anledning som människor söker sig till olika former av subkulturer som en plats för personlig tillhörighet, stöd och ett omhändertagande. Den största anledningen till att man inkluderat caring, som en del av ramverket, är ett etiskt ställningstagande genom vilket man erkänner individer som unika människor snarare än en generell population som delar gemensamma egenskaper, behov och erfarenheter. Man har även i begreppet byggt in förtroende, något som författarna menar i sin tur leder till kvalitativa BDSM-upplevelser.

Communication har till syfte att öka förståelsen av alla involverade individers unika identiteter, behov och drivkrafter för att man på så sätt skall uppnå mer tillfredsställande upplevelser. Genom att ha kommunikation som en egen entitet ger man möjlighet för deltagarna att bättre förstå varandras subjektiva verkligheter.

Caution är ett begrepp som ersätter safe/risk awareness, något som vid en första anblick ser ut att vara en fråga om nyanser. Enligt författarna är det dock frågan om mer än semantiska nyanser eftersom man menar att begreppet caution bär med sig mindre bagage i form av en negativt laddad diskurs. Man menar att BDSM-utövare verkar undvika en medicinsk diskurs när säkerhet och risk diskuteras. RACK föredras ofta, av utövare som ägnar sig åt BDSM i form av edge play, framför SSC som anses ha blivit väldigt restriktivt jämfört med dess ursprungliga syfte. I artikeln utgår från att begreppet risk är rotat i en restriktiv diskurs som ofta existerar inom medicin och allmän hälsa, medan caution anses vara mindre sammankopplat med en restriktiv diskurs och därför tillåter begreppet en bredare tolkning utifrån olika perspektiv.

Samtycket i 4C – Ett utökat perspektiv

En av de största styrkorna i diskussionen som 4C vilar på är det utökade perspektivet på samtycke som D J Williams et al. använder i syfte föra synen på samtycket framåt. En del av problematiken är att det ofta talas om hur viktigt det är med direkt och tydlig kommunikation för att samtycket skall tydliggöras, men verkligheten är oftast en annan. Mänsklig kommunikation dras ofta med otydligheter och människor lämnar mycket osagt. I en BDSM-kontext kompliceras kommunikationen ytterligare av att man ofta leker medvetet med att maskera samtycket, oavsett om det är i samband med aktiviteter som kännetecknas av consensual non-consent eller lätt bondage. Erfarna BDSM-utövare är medvetna om detta och att det är en svår balansgång som i sin tur är det som gör BDSM till något speciellt.

Majoriteten av BDSM-utövare har dock inget intresse av att deras samtycke överträds, men det väcker samtidigt frågeställningar kring vad samtycke egentligen är och hur man avgör om det egna samtycket har överträtts. Är samtycket en blick, kroppshållning eller skrivet kontrakt? Författarna menar att det är nödvändigt att ta ett steg bakåt, från de tekniska aspekterna kring samtycket, och diskutera det bredare perspektivet.

I syfte att bidra med ett bredare perspektiv, så har man konceptualiserat samtycket i form av tre olika nivåer.

Surface consent – Det ytliga samtycket kännetecknas av exempel som att ett “ja” alltid ett “ja”, men ett “nej” är alltid en “nej”. Det är det explicita samtycket som ges som svar på olika frågor relaterade till samtycket.

Scene Consent – Det vanligaste samtycket i samband med BDSM är sessionsbaserat samtycke som kännetecknas av diskussionen mellan den givande och mottagande parten inför en session. Här finns förhandlingen om hur sessionen kommer att genomföras, samt hur den mottagande parten skall göra för att dra tillbaka sitt samtycke. Något som vanligtvis sker detta genom gester eller säkerhetsord som förhandlats fram i form av ett sessionsbaserat samtycke.

Även om dessa två former av samtycken kan framstå som tydliga och otvetydiga så menar författarna att BDSM ändå rör sig mellan ganska luddiga gränser när det gäller just samtycket och därför vill man föra en diskussion om ytterligare en form av samtycke.

Deep Consent – Det djupa samtycket går bortom sådant som kännetecknas av den mottagande partens förmåga att använda en gest eller ett säkerhetsord. Den mottagande parten kan gråta och snyfta under en session och vara fullt uppe i subspace, men har ändå inte använt säkerhetsord eller gest. Då uppstår oftast en bedömning av om scenen har påverkat den mottagande partens förmåga att avbryta samtycket genom t ex ett säkerhetsord – Finns det ett kognitivt samtycke överhuvudtaget och även om det mottagande parten kan tänka, kan det vara så att personen inte vet om den samtycker? Komplexiteten ökas ytterligare av att den mottagande parten, först flera dagar efteråt, kan komma fram till om man samtyckt eller inte. Här menar författarna att eftervård och dialog efteråt mellan den mottagande och givande parten kan påverka parternas tolkning av sessionen och synen på samtycket.

Sammanfattningsvis så är ett samtycke i en BDSM-kontext en väldigt rörigt historia och att det är individuellt vilka risker man är villig att ta i samband med sitt utövande av BDSM. Det är viktigt att BDSM-utövare inser att samtycke är något som är tvetydigt, att man erkänner detta faktum eftersom det är något som man måste ta hänsyn till i förhandlingar av samtycke, diskussioner och i samband med den kontinuerliga omförhandlingen som genomförs under en session.

Kritik

D J Williams et al. har mött upp bristerna som man identifierat i säkerhetsparadigmen SSC och RACK på ett bra sätt, även om avståndet mellan SSC och 4C kan ses som väldigt stort i jämförelse med RACK.

Den som tror att man skall få några handfasta tips kring hur man ökar sin kommunikationsförmåga eller etablerar bättre samtycke kommer dock att bli besviken. Artikeln etablerar ett ramverk och ramverk har aldrig till syfte att förklara saker på detaljnivå, vilket är bra.

Det är istället med stora penseldrag som man skapar ramar för en fortsatt diskussion, BDSM-utövare emellan.

Communication är ett intressant begrepp som förtydligar vikten av att man diskutera kring vilka aktiviteter man vill syssla med. Det är en aspekt som också nämns i ramverk som SSC och RACK, men på ett väldigt antagande sätt och oftast enbart i samband med samtyckesförhandlingar. I 4C lyfts kommunikationen fram som en viktig del av hela processen som är kopplad till alla former av BDSM-utövande. Som exempel lyfter författarna fram att kommunikation är en väldigt viktig del av eftervården. Communication är dessutom det begrepp som bygger en bro mellan begreppen caution och caring.

Det föreslagna alternativet caution, istället för Safe eller Risk som används i SSC respektive RACK, är vid en första anblick otydligt. Författarna genomför dock ett gott akademiskt hantverk och förklarar hur begreppet dras med en betydligt mindre arvssynd utifrån ett moraliskt perspektiv. Caution är ett begrepp, vars svenska motsvarighet är försiktighet, som manar till ett synsätt där man går försiktigt framåt i de fall man där man bedömer att riskerna är höga. BDSM-kulturen har länge dragits med en onödig kontrovers som skapats utifrån begreppet Safe som antyder att om något inte bedöms som säkert, så säger det något om den individuella utövarens mentala status. Genom att använda Caution istället så har författarna förtydligat sitt syfte att förflytta fokus, tillbaka till där det hör hemma, till riskbedömning och riskhantering i samband med specifika aktiviteter. Detta är mer önskvärt än att använda begreppen i ett ramverk för att moraliskt fördöma BDSM-utövare.

Caring kan närmast översättas till omhändertagande och är ett begrepp som ligger i allra högsta grad på det emotionella planet och därmed är det också föremål för ett obegränsat antal subjektiva bedömningar av dess värde och innehåll. Här lyckas man dock, återigen genom ett gediget akademiskt hantverk, komma bort från den risken genom att använda en språngbräda som bygger på begreppet etiskt omhändertagande för att sedan landa i begreppet intersubjektivitet. Begreppet bygger tanken att alla människor har unika erfarenheter och därmed har de också unika kunskaper i förhållande till ett givet fenomen. Detta leder till att individer påverkar varandras upplevelser och tankar, därmed så blir det också omöjligt att uppnå en objektiv förståelse och därför utgår Caring från varje individ reflekterar utifrån sin egen sexualitet, kommunicerar sin övertygelse och omfamnar den unika förståelse som finns hos varje enskild individ.

Genom att förstå oss själva och våra egna behov ökar möjligheten till att bättre förstå andra individer och därmed också möjligheten att möta deras behov.

Begreppet Caring är artikelns filosofiska huvudnummer och det framhävs med akademisk pompa och stått. När musiken väl har tystnat så inser man att författarna har lyckats med konststycket att lyfta ner ett begrepp, som kunde ha blivit en känslomässig dallrande pudding och en tävling i vilka känslor som är viktigast att tillgodose, till en hanterbar nivå. Genom självrannsakan och övningar i självmedvetenhet så uppmanas BDSM-utövare till att låta var och en definiera för sig själv vad som t ex är “bra BDSM”. Om någon berättar att man sysslar med BDSM som av andra upplevs som kontroversiellt, så skall man ge personen utrymme att förklara vilka drivkrafter och värderingar som ligger bakom njutningen. Genom att lyssna utifrån ett omhändertagande perspektiv så tillåter vi flera övertygelser och värderingar att samexistera i vårt gemensamma utrymme.

Vad författarna berör, på ren svenska, är de fördomar som ständigt skapas av BDSM-utövare utifrån ett väldigt snävt perspektiv på vad BDSM är och hur det bör utövas.

Den största styrkan i artikeln är de olika nivåerna som syftar till att beskriva olika former av samtycke och vilka problem som kan uppstå i just samtyckesdiskussioner eller i hur man upplever samtycket. 4C erbjuder med andra ord en utökad grund som utgår från hur samtycke fungerar i praktiken, speciellt inom en BDSM-kontext, istället för att vila på moraliska grundprinciper som annars tycks prägla diskursen runt samtycke. Det finns en väldigt viktig iakttagelse i författarnas diskussion kring att man, i BDSM-utövandet, medvetet gör ramarna runt samtycket luddiga eftersom det är en del av praktiken – Att samtycke är en rörig historia och att det inte räcker med förenklande moraliska principer som hamrar in betydelsen av ett “ja” respektive ett “nej”. Diskussionerna kring samtycke måste utgå från den tvetydighet som finns inom BDSM-kontexten och det faktum att dessa tvetydigheter är för vissa BDSM-utövare en del av det som man sysslar med.

Den svenska BDSM-kulturen behöver ett utökat stöd i sina diskussioner kring just samtycke och fler ramverk som nyanserar de annars så förhärskande och snäva synsätten som etablerats via SSC och RACK och där kan 4C vara ett steg i den riktningen.

4C är ett mycket bra alternativ, till SCC och RACK som i huvudsak har skapats i relation till varandra, eftersom det är ett ramverk som utgår från sina egna perspektiv även om man tittat retrospektivt på vilka nackdelar det finns inom de tidigare ramverken. Den akademiska grund som 4C vilar på är tydligt framlagd och genomarbetad. Detta står dessutom i skär kontrast till SSC, som skapats ur en amerikansk TV-reklam vars enda syfte var att uppmana till försiktighet i hanteringen av fyrverkeripjäser, och RACK som skapats som en motreaktion till hur SSC nyttjats för att moraliskt skuldbelägga BDSM-utövare som legat utanför BDSM-kulturens självskrivna och snäva normer.

4C står på egna ben med hjälp av en stark akademisk stomme som inte dras med arvssynden från tidigare ramverk. Det är ett ramverk som förespråkar kollektiv acceptans och öppenhet, såväl som rätten till individuellt BDSM-utövande.

Det är med andra ord ett mycket bättre alternativ till RACK och SSC.

Läs Artikeln av D J Williams et al.