Ett tiotal BDSM-utövare samlas tidigt en kall januarimorgon i Landskrona. Gemensamt för alla, förutom att de är BDSM-utövare, är att de skall gå en kurs. Med förväntan tar de stora kliv upp för den långa trappan till lokalen där kursen skall hållas. De stora kliven representerar även ett stort steg framåt i form av kunskap.
Alla deltagarna är nämligen här för att lära sig hur man räddar ett liv.
Efter det obligatoriska morgonkaffet så blir det en presentationsrunda där alla berättar med entusiasm varför de är här. Alla har sina personliga skäl och sitt engagemang. Någon är här för att man anser sig sakna den nödvändiga kunskapen för att rädda ett liv, en annan är här för att man har räddat livet på någon tidigare och vill hålla sin kunskap vid liv. Nybörjare, erfarna och gamla som unga blandas och förenas i en gemensam ambition när de får frågan vad de varför de vill gå kursen och vad de förväntar sig att kunna efter utbildningsdagens slut.
Ansvar är ett ord som används väldigt ofta i samband med BDSM-utövande, lättvindigt och kopplat till något som kan liknas vid skuld och skam. I själva verket, så borde ansvar i samband med BDSM-utövande oftare handla om kunskap och en tydlig tanke kring varför kunskapen behövs.
I det här fallet är det klart att alla deltagare vill ta ansvar för sin kunskap och även utöka den på ett sätt som innebär fördelar för alla människor runt omkring dem.
Vem som helst kan nämligen hamna i en situation där ens liv hänger på vilken kunskap som människor runt omkring en har.
Därför har ett tiotal BDSM-utövare bestämt sig för att delta i en kurs som BDSMinstitutet arrangerar i samarbete med Röda Korset, en kurs i första hjälpen specifikt för BDSM-utövare.
Att tänka ökar chansen att rädda ett liv
Kursledaren plockar vant upp sina övningsdockor som klädsamt döpts till Ann. Därefter så delas alla upp i grupper om 3 personer i varje.
– Vad anser ni är livsfarligt läge? Diskutera!
Första frågan kastas ut innan alla har hämtat sig från skämten om hångel med “Ann” och att man inte får använda tungan när man ger konstgjord andning.
Efter fem minuters intensiv diskussion i de individuella grupperna så delar alla med sig av sina förslag. Faran med att rädda människor mitt på motorvägen avhandlas, att bära skadade människor ur hästboxar med skärrade hästar diskuteras och alla kommer med många goda förslag på vad livsfarligt läge kan innebära.
Praktiska övningar A och O för kunskapen
När förslagen har ekat ut ur den stora lokalen och diskussionen lämnat ett hälsosamt tomrum efter sig där reflektionen fått ta plats, så är det dags för praktiska övningar. Varje grupp får var sin “Ann” och målet med övningen är att alla, individuellt, skall få öva på kompressioner och konstgjord andning. Efter en kortare genomgång där tempo, var på bröstkorgen kompressionen skall ges och hur många inblåsningar så fylls lokalen av röster som räknar.
– 1…2…3…4…5…
Efter trettio kompressioner är det dags för inblåsningar. Det går inte att ta miste på deltagarnas engagemang, för trots de lättsamma skämten tidigare så kan man inte undgå känna allvaret som alla lägger ner i sina övningar. Det går en vibration genom rummet där det tydligt känns att alla har en enda tanke i huvudet:
“Det här kunde ha varit på riktigt”
Övningarna går vidare till att handla om hur man lämnar över hjärt- och lungräddningen mellan människor i en grupp. Kursledaren förklarar tydligt att det kan dröja en stund innan “andra hjälpen” dyker upp i form av räddningstjänst. Därför är det viktigt att man turas om för att avlasta varandra. En vuxen människa orkar nämligen inte hålla igång ett räddningsförsök hur länge som helst eftersom det är fysiskt krävande. Under gruppövningen skall övningsdockan “Ann” hållas vid liv tills det att räddningstjänsten dyker up och helt plötsligen verkar 10 – 15 minuter som en hel evighet. Alla i grupperna räknar högt och förbereder överlämningarna på ett väldigt tydligt sätt. Vibrationen av allvar ersätts med en fokusering i takt med att kursdeltagarnas får mer kunskap och erfarenhet.
Det märks tydligt att alla diskussioner och övningar har gjort alla mer självsäkra i sin förmåga att rädda livet på någon.
Det här är en grupp med hög förkunskap
Det här hade kunnat vara vilken kurs som helst i första hjälpen, men det är det inte. Alla kursdeltagarna är BDSM-utövare på olika sätt, en del har en förkärlek till bondage, en annan definierar sig själva som undergiven. Någon sysslar med suspension, en utlevnadsform där man hänger i krokar som förs in genom huden. Alla deltagare söker adrenalin och endorfiner i samband med sitt utövande. Under diskussionerna varvas skämt med allvar. Vad kan man göra för ett manligt könsorgan med hjälp av ett bandage är en skämtsam fråga som helt plötsligen dyker upp, alla skrattar och skojar kring frågeställningen. Samma fråga glider sakta över i allvar när alla börjar diskutera vad som kan hända när man binder kroppsdelar så att blodcirkulationen förhindras under en längre tid.
Den, annars så vana, kursledaren från Röda Korset ser emellanåt ut som ett stort frågetecken. Då hjälps kursdeltagarna åt att förklara vad man pratar om och vad olika typer av utlevnad innebär.
Det finns en befriande ärlighet i lokalen, inga ämnen är känsliga eller förbjudna, och alla delar frikostigt med sig av sina erfarenheter. Även jobbiga och väldigt personliga upplevelser kommer fram, något som alla behandlar den vördnad och respekt som oftast krävs när människor berättar om upplevelser som ligger väldigt nära.
När diskussionerna handlar om hur man hanterar människor med psykiska reaktioner efter en olycka, så blir det väldigt klart att deltagarna har en mycket god kunskap och gedigen erfarenhet av detta utifrån sitt BDSM-utövande. Diskussionen kring likheterna mellan reaktionerna efter en olycka och en BDSM-session blir väldigt intressant för alla, även för kursledaren.
Det händer något stort här
Mitt i allt det här; glädjen, allvaret, skratten och de nyfikna människorna så händer det något. Plötsligen så inser man att alla som är här är människor som vill lära sig något. Det spelar ingen roll om man är dominant, undergiven, sadist eller bara nyfiken. Alla har ett gemensamt mål och man hjälps åt som grupp för att nå fram.
Det finns ett tydligt kunskapsutbyte med kursledaren som inte har någon specifik kunskap om BDSM-utövande och som därför tillhör “vaniljvärlden”. Människor som inte sysslar med BDSM överhuvudtaget tillhör “vaniljvärlden” och BDSM-kulturen har oftast en självpåtagen misstänksamhet mot det som finns utanför den egna kulturen. Denna misstänksamhet motiveras, av BDSM-kulturen, med att BDSM inte är accepterat i alla delar av samhället och därför finns det en stor risk för social stigmatisering om man blir påkommen som BDSM-utövare.
Det som händer, en kall januarimorgon i en lokal i Landskrona, är att det inte är BDSM-utövare som får en utbildning av någon från “vaniljvärlden”. Det är en grupp människor som tillsammans valt att bortse från skillnaderna mellan BDSM-utövare och människor som inte är BDSM-utövare.
Och det är stort.
Första hjälpen för BDSM-utövare är en succé
Efter 8 timmars kurs, så är det dags att avsluta. De glada minerna ger en fingervisning om att dagen har varit bra för alla. Några kommenterar högt, samtidigt som de får sina personliga kort som bevis på genomgången utbildning i första hjälpen för BDSM-utövare.
– Va, har det redan gått 8 timmar?!
– Tiden gick väldigt fort, vi har ju haft jätteroligt!
Alla är överens om att den här kursen var nödvändig, att kunna rädda livet på någon i form av första hjälpen är en kunskap som man hoppas att man inte behöver använda. Samtidigt så inser alla deltagare att om den skulle behövas, så har man både en självsäkerhet och en kunskapsnivå som kan göra en stor skillnad för många människor.
Att stora saker händer genom kunskap och erfarenhet står klart efter att alla deltagare har lämnat lokalen. Att man lärde sig någonting mer än första hjälpen syns tydligt genom det samarbete och öppna klimat som alla var med och skapade under kursen.
Det är en succé om inget annat.